Höstfärger med klockbuske och stor häxal

Visst är jag väl lite sent ute. Höstfärgernas tid är förbi och vi har har blivit utlämnade åt en ganska dyster gråbrun palett. Men för att liva upp lite tänkte jag att det kunde vara på sin plats att presentera två växter som har helt fantastiska höstfärger.

Enkianthus campanulatus, klockbuske
Klockbusken blir runt 1,5 meter hög och lämpar sig bra i buskskikt i anslutning till större träd. Kanske en typisk växt för woodland-miljöer. Den här får en helt grym höstfärg och en häftig blomning under maj-juni med massvis av rosa-vita klockliknande blommor i klasar.

 

Fothergilla major, stor häxal
Det här är en liten kompakt buske och blir inte högre än 1,5 m. Den är härdig till zon III och är vad jag upplevt väldigt frisk. Åtminstonde ifall den står halvskuggigt i jordar med lite surare pH. Jag har sett bilder på den där den har mer rödaktig höstfärg, men det här exemplaret har en helt klargul höstfärg.

Berättelsen om några goda grönsaker från lerbäddarna

Det är skördetider, så jag tänkte att jag skulle dela med mig åtminstonde av ett par stycken av alla de godbitar som gett avkastning under säsongen. Man känner sig verkligen rik nu. Sådana här grönsaker kan jag inte köpa i affären.

Det har varit en riktigt rolig odlingssäsong och  jag upplever att vädret har varit näst intill perfekt. Inte för torrt och inte för blött. Mest tid la jag i början på säsongen, ville få ut alla plantor i tid vilket visade sig att inte vara helt lätt. Med dryga dussintalet tomater och ett gäng pumpa- och squashplantor förkultiverade inomhus och med otillgänglig balkong så blev det problem med avhärdning. Jag fick ut plantorna för sent vilket också märktes. I synnerhet på tomatplantorna som började ge skörd lagom tills ruskvädret kom. Växlande klimat och blåsväder gav inte de bästa förutsättningarna, vilket resulterade i många spruckna tomater och knäckta stammar.

Gurkväxterna gav en del, framförallt sommarsquashen ‘Zuboda’ och ‘Lebanese White Bush’. Två sorter som absolut rekommenderas. Pumporna gav förvisso skörd men väldigt klent. I år odlade jag ‘Sweet Dumpling’, ‘Black Forest’ och en traditionell japansk pumpa. Jag tror att den hette ‘Red Okaido’. Jag fick nämligen en planta av en grönsaksodlare.

Black Forest är minst sagt en fin frukt med sitt formspråk och färg. Smaken påminner mycket om sötpotatis. Jag bakade den i ugn fylld med en röra gjord på linser, grönkål, curry, mild chilepeppar (Aji Blanco Cristal) och gorgonzola.

Sweet Dumpling som lär ha en god nötaktig smak var jag mycket nyfiken på, men tyvärr hann den inte mogna innan frosten. Lärdomen av detta är att det är av stor vikt att få ut plantorna i tid. Särskilt eftersom de flesta gurkväxterna blir lite stressade av en klimatomställning (trots avhärdning). Det brukar ta ett tag innan de verkligt kommer igång med sin imponerande växtkraft.
Vissa hävdar att man gör bäst i att direktså för att undvika stressen och det sägs att de direktsådda hinner ikapp. Det kanske kan vara någonting att testa under nästa säsong.

En annan rolig överasskning var mållorna jag odlade. Jag fick tag i två sorters trädgårdsmålla på trädgårdsmässan i Älvsjö. Gotländsk spenatmålla och Red Orach. Den gotländska sorten hade jag faktiskt för det mesta problem med. De etablerade sig dåligt efter de grott och blev drabbade av bladlöss. Red Orach däremot tog sig verkligen bra. En grönsak med en slags sälta och spenatliknande smak som dessutom har stora prydnadsvärden både i odlingsbäddarna och i salladen.

Jag låter plantorna fröa av sig nu. Förvisso korsar sig de sig gärna med andra amarantväxter, men kanske kan det ge någonting nytt och roligt.

Kålväxterna är som alltid oslagbara. Med de djupaste gröna nyanserna och riktigt matade med nyttiga mineraler och vitaminer. Bra käk!
Sorten ‘Red Russian’ som jag odlade i år var förvisso vacker, men imponerade inte så mycket på mig. Jag tyckte inte att de etablerade sig alls lika bra och gav lika mycket som det andra. Jag hade även problem med någon slags röta på en av plantorna. Jag vet inte riktigt vad som hände och följde inte upp det. I övrigt så har det varit ganska problemfritt trots att jag inte täckt med väv. Lite sniglar och kålmal har det förstås blivit. Men i skrivande tillfälle står det fortfarande väldigt fina plantor kvar att skördas.

Sorterna som syns på bilden till vänster är grönkålen ‘Westland Winter’ och palmkålen/svartkålen ‘Nero Di Toscana’.

Vi använder kålen till det mesta. Tycker den fungerar fint i wokrätter och som råkost i sallader. Jag testade att frysa in färska blad för att sedan ta ut dem, krossa dem och påsa för att frysa igen. Ett bra tips jag fått. Man slipper slabbet med förvällning (kålen lär behålla både smak och färg utan förvällning) och det är även en bra metod för att skilja bladen från de grovaste bladnerverna som ju rätt sega att tugga i sig.

Månadssmultronen som jag sådde visade sig också vara ett lyckat projekt. De ger bär hela tiden och ganska mycket faktiskt. Jag hade liten tilltro till att mina ynkliga plantor som jag sådde i vintras skulle klara sig. Men det visade sig vara fel.

Sorten är Alexandria och jag använder den framförallt som marktäckare runt blåbärstry-buskarna. På bilden syns också fingerborgsblommor. Jag har låtit plantor fröa av sig och har petat in några lite här och där. Förhoppningsvis ger det fin blom under nästa år.

Apropå skörd. Ni har väl inte glömt kryptogamerna?

Bloggen uppe igen

Det är på grund av strul med hårdvaran i servern som bloggen har varit nere. Detta är nu dock ordnat och allt bör snurra på som vanligt igen.

Julipromenad i Nackareservatet

Nu är det bärtider här. Det gäller att hamstra för vinterbehov. Både odlat och vilt. Och i det vilda kan man alltid passa på och kontemplera över den vilda floran.

Odon (Vaccinium uliginosum)

Odon är en småvuxen buske och släkt med blåbär, tranbär, lingon. Växten påminner mycket om  blåbär och får samma daggiga bär. Den blir dock lite högre och har en mer blågrön färgton hos bladen. Växer ofta på fuktiga platser som myrar, sumpskogar, stränder, hedar och fjällsluttningar. Bären är C-vitaminrika och har en söt smak, men är något mildare än blåbär. Man bör dock undvika att äta för stora mängder eftersom det kan ge huvudvärk och illamående. Man har inte kunnat hitta några giftiga ämnen i bären, men det kan eventuellt röra sig om en svamp som angriper dem. Jag har ätit odon utan några problem som helst. Bra bär helt enkelt.123

Åkermynta (Mentha arvensis)

Perenn ört och sprider sig med underjordiska utlöpare, likt våra odlade myntor. Vi hittade bestånd med åkermyntor i utkanten på en fuktig betesmark. Bladen har en något bitter mentolsmak och kan används till örtte eller som krydda i mat.4

Nysört (Achillea ptarmica)

En perenn ört som växer på fuktig, öppen och ganska näringsrik mark. Achillea ptarmica var. multiplex är en varitet av den rena arten och blir högre och har fyllda blommor. Den förekommer sällsynt förvildad, men odlas ibland som prydnadsväxt i trädgårdar.

Gulröd blombock (Stictoleptura rubra) på kärrsilja (Peucedanum palustre)

  1. Plants For A Future – Vaccinium uliginosum []
  2. US Forest Service []
  3. Den Virtuella Floran []
  4. Plant For A Future – Mentha arvensis []

Gråärtor

Gråärtorna har traditionellt odlats i Sverige men har sedan 1900-talet successivt trängts ut av de mer milda gula och gröna ärtorna. Gråärten är näringsrik och har ett högt proteinvärde. Eftersom detta är första året jag odlar gråärtor så har jag inte fått tillfället att smaka dem än.

Kanske finns det en anledningen till att de ersatts av mildare ärtor? Samtidigt låter näringsrika kikärtsliknande som är perfekta i hummus toppen. Om inte annat har de en mycket dekorativ blomning, täcker upp bra och ger mycket grönmassa, vilket trots allt gör den odlingsvärd om än bara för sortbevarande syfte.

Botaniskt benämns gråärtor ofta som Pisum sativum Foderärt-Gruppen (eller P. sativum var. arvense). Vissa sorter lär dock kunna räknas in i Kokärt-Gruppen. Det är vanligt att man benämner ärtor med färgade blommor som gråärt.

I bohusläns matkultur har gråärtorna överlevt längst och var en mycket vanligt förekommande gröda redan in på 1950-talet.

Under 2009 utfördes ett odlingsförsök med de traditionella ärtsorterna Solberga, Bohus, Brattebräcka, Kärra, Faust och Orust (läs rapporten här). Orust är en av gråärtorna jag odlar i år.

I försöket anges Orust som en medeltidig sort som kan direkttröskas ifall vädret är torrt nog. De slog den dock med lie 10 september och hängde upp på en hässja för torkning under 10 dagar. Traditionellt har en slags torkställning för ärtor används, som kallas för krakemärra.

Längst till vänster syns sorten Orust som odlas mot ett stöd som är under all kritik. Det lämpar sig helt klart bättre för höga bönor. Men det kanske är helt okej med totalt trasselkaos? Ärtor har ofta samodlats med bondbönor och havre. Kanske räcker ett halvdant stöd för att mognad och skörd ska fungera tillfredsställande.

Den gotländska biskopsärten som jag fick från föreningen Sesam under trädgårdsmässan i Älvsjö odlas mot ett staket, vilket jag tycker fungerar en aningens bättre. Jag har inte hittat någon ytterligare information om just denna sort. Möjligen handlar det om sorten ‘Biskopens Ärt‘ som skickats in till NordGen av Sesam.

Sist är en bild på en krakemärr som kommer från Bohusläns museums bildarkiv. Denna är tagen på Stordal, Tjörn år 1923.

Se också posten Rapport från odlarsverige.

Ogräsrensning i ekologisk yrkesodling

I ekologisk odling är handsrensning en av de mest tidskrävande momenten. I officiella rapporter läser man ibland att det är den största kostnaden för kulturer med dålig konkurrerande förmåga. Ogräsfloran tenderar att konkurrera för mycket med kulturgrödorna vilket resulterar i nedsatt kvalitet och skörd. Å andra sidan utgör ogräsfloran ett habitat för många värdbundna organismer som kan vara till nytta för pollinerare, predatorer och andra insekter som vi gärna vill ha ute i fälten. Dessutom bygger ogräsfloran upp markens bördighet genom tillförsel av humus. Därför tycker jag det är viktigt att hitta en bra kompromiss. Att hålla helt rent i odlingarna tycker inte jag är eftersträvansvärt. Naturens succession och dess sett att kolonisera mark med växter finns alltid där. Att förklara krig mot pionjärväxterna kommer alltid bli en förlorad kamp.

Kanske är ogräsrensningen dessutom det mest oergonomiska man kan göra i en odling. Det är lätt att hamna i konstiga positioner med värkande muskler som följd. Kanske är en av de viktigaste åtgärderna att rensa i tid.

När ogräsen är små är det smärtfritt att rensa och det är just i vid kulturgrödans etablering som det är som mest känsligt med konkurrens. Särskilt för långssamgroende växter som morot, palsternacka eller växter som genom sitt växtsätt konkurerar dåligt, till exempel lök.

Det finns en hel del hjälpmedel som kan fungera i mindre yrkesodlingar. Renshackor, bygelhackor, pendelshackor, precisionshackor, hjulhackor m.m. Men även det kan blir rätt jobbigt i längden.

Under praktik hos en grönsaksodlare utanför Järna fick jag möjlighet att prova en maskin som kändes bra dimensionerad för mindre odlingar i arealerna runt cirka 1-5 hektar. Man blir rätt snurrig av att ligga i den en längre stund. Trots väldigt tyst gång.

Hur som helst otroligt smidigt för att avlasta ryggen och för de som hade tänkt att orka odla ekologiskt även på äldre dagar.

Man ligger ovanför kulturen och har väldigt bra översyn. Det är lätt att luckra och rensa med smidiga handredskap, till exempel de av lucko-typ. Det går nog att göra något liknande med hjälp av styv pionotråd ifall man skulle vilja.

Man styr helt och hållet maskinen med fötterna.

Odla lugnt!


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...